Du påminde om nån.
Samma stil.
En fladdrande skönhet med lite för korta byxor, plastpåse, kappa och gamla sneakers.
Du svävade i baktakt också. Vi delade rutiner. Samma ställe, samma möte, men ändå inte.
Efter ett tag började vi hälsa; som om vi kände varandra.
Jag började se fram emot de regelbundna mötena.
Vad funderade du på?
Vad log du åt?
För det gjorde du, du log. Inte mycket, men tillräckligt.
Ett illa dolt leende du inte riktigt visste vad du skulle göra av.
Vissa morgnar fick jag för mig att fråga, men ville inte krossa illusionen.
Men så plötsligt försvann du. Du blev kanske rädd eller så fick du andra tider.
Plötsligt ser jag dig på håll, närmast som en hägring. Du svävar inte längre; nu släpar du dig fram, som att du bär på nåt. Det kanske du gör. jag vill veta men ändå inte. Allt vetande sätter käppar i sagan.
Det finns en dam med hund också. Du verkar inte lycklig; jag ser dig ibland sittandes i ensamhet på en bänk; stirrandes ut över vattnet. Andra skulle i samma läge plockat fram mobilen, men inte du.
En tredje har gått in i väggen. Du var inte som de andra, gaphalsarna. Du ville väl, men var skör och mänsklig.
En fjärde gillade inte poesi. Varför inte säga det rakt ut ansåg du.
De andra sa alltid, om du bara. Och jag tänkte, just därför.
Vi möttes i den döda vinkeln.
En femte följer sin son till bussen. Ett försök till farväl och en sorgsen lite rufsig blick som försvinner.
Vad funderade du på?
Vad log du åt?
För det gjorde du, du log. Inte mycket, men tillräckligt.
Ett illa dolt leende du inte riktigt visste vad du skulle göra av.
Vissa morgnar fick jag för mig att fråga, men ville inte krossa illusionen.
Men så plötsligt försvann du. Du blev kanske rädd eller så fick du andra tider.
Plötsligt ser jag dig på håll, närmast som en hägring. Du svävar inte längre; nu släpar du dig fram, som att du bär på nåt. Det kanske du gör. jag vill veta men ändå inte. Allt vetande sätter käppar i sagan.
Det finns en dam med hund också. Du verkar inte lycklig; jag ser dig ibland sittandes i ensamhet på en bänk; stirrandes ut över vattnet. Andra skulle i samma läge plockat fram mobilen, men inte du.
En tredje har gått in i väggen. Du var inte som de andra, gaphalsarna. Du ville väl, men var skör och mänsklig.
En fjärde gillade inte poesi. Varför inte säga det rakt ut ansåg du.
De andra sa alltid, om du bara. Och jag tänkte, just därför.
Vi möttes i den döda vinkeln.
En femte följer sin son till bussen. Ett försök till farväl och en sorgsen lite rufsig blick som försvinner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar