Alla dessa nu

En gång var nu en stig i skogen, på väg till Svanhagens busshållplats.
En annan gång var nu en välsutten fåtölj bland tidskrifterna på Frescati.
En tredje gång var nu en madrass vid ett element på Åsögatan.
I bland var nu skägglös.
Barnets nu var alltid här och nu.
Nu är nu mer och mer då.
Så kan det gå.

Den romantiska förfesten

Tjusningen med romantiska komedier är att de slutar innan vardagen tar vid. För-älskelsen är  alltid ursäktad, aldrig villkorad. De slipper hålla kärleken vid liv. Seendet och leendet är viktigare än tvåsamheten. Flörten och det osäkra pirret är vassare än samma tak över huvudet. Det är ingen slump att jag älskar Bara en natt, där ruset i att möta en annan människa står på vid gavel; medan Before sunrise och det vuxna relationsältandet får mig att oroligt vrida på mig. I Eternal Sunshine of the spotless mind bjuds vi på kärlek i båda ändar. Det spelar ingen roll att vi tröttnar och börjar irritera oss på varandra, så länge vi inte är där än. Just nu spelar den här timmen av ovisshet ut en framtid i skavsår. På håll får allt ett annat skimmer över sig.

Vi andas, möts och känner.
Vi kär-leker.
Älska medan du kan; det är nyttigt för dig.
Vi promenerar; vi möts; vi tvekar inför mötet.
Vi andas och tvekar.
Tvekandet människogör oss.
Att känna högt; att aldrig vara säker.
Handsvettas, undra över svar.
Att vara säker; att låtsas vara självsäker. En berusad säkerhet.
Vi går vidare; vi uppsöker osäkerheten; det är där, i osäkerheten, vi möts, där den andre blir till.
Utan osäkerhet, inget behov av tröst.
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Ett samhälle som inte bygger på detta, kommer sakna empati. Ett samhälle måste bygga på att vi i grund och botten är ganska lika. Inte uttrycksmässigt, men känslomässigt. Vi bottnar alla i ett och samma, men vi blommar alla på olika vis. mänsklig frihet måste inkludera möjlighet.

Slutet efter slutet är The Chain; upptagningen när Stevie och Lindsey står och gapar på varandra medan Christine försöker hålla sig på vägen. Hon har ingen chans och resultatet blir en av de brutalaste duetterna som förevigats. Så ska en skilsmässa dras

På håll

Vi möttes på ungefär samma punkt; nästan varje morgon.
Du påminde om nån.
Samma stil.
En fladdrande skönhet med lite för korta byxor, plastpåse, kappa och gamla sneakers.
Du svävade i baktakt också. Vi delade rutiner. Samma ställe, samma möte, men ändå inte.
Efter ett tag började vi hälsa; som om vi kände varandra.

Jag började se fram emot de regelbundna mötena.
Vad funderade du på?
Vad log du åt?
För det gjorde du, du log. Inte mycket, men tillräckligt.
Ett illa dolt leende du inte riktigt visste vad du skulle göra av.
Vissa morgnar fick jag för mig att fråga, men ville inte krossa illusionen.
Men så plötsligt försvann du. Du blev kanske rädd eller så fick du andra tider.
Plötsligt ser jag dig på håll, närmast som en hägring. Du svävar inte längre; nu släpar du dig fram, som att du bär på nåt. Det kanske du gör. jag vill veta men ändå inte. Allt vetande sätter käppar i sagan.

Det finns en dam med hund också. Du verkar inte lycklig; jag ser dig ibland sittandes i ensamhet på en bänk; stirrandes ut över vattnet. Andra skulle i samma läge plockat fram mobilen, men inte du.

En tredje har gått in i väggen. Du var inte som de andra, gaphalsarna. Du ville väl, men var skör och mänsklig.

En fjärde gillade inte poesi. Varför inte säga det rakt ut ansåg du.
De andra sa alltid, om du bara. Och jag tänkte, just därför.
Vi möttes i den döda vinkeln.

En femte följer sin son till bussen. Ett försök till farväl och en sorgsen lite rufsig blick som försvinner.